Jag har upptäckt att jag utvecklat ytterligare ett sätt att berömma Figo på när jag tränar. Ibland är det mer än svårt att låta så där otroligt glad när hundeländet krånglat så man drivs till sin yttersta gräns. När han sen efter tjugofemte gången äntligen gör rätt är det så att skrattet stelnar och rösten vill låta mer frustrerad och desperat än glad och lycklig... men det är där jag har kommit på det!
Vad gör jag ex.vis på barnens fotbollsmatch när laget gör något bra... jo, jag applåderar! Det är detta jag kommit på mig själv med att göra även när Figo gör något bra... jag klappar i händerna. Om han sedan gör något riktigt bra kommer ju den glada rösten som ett spontant komplement... genialt, eller hur (ja ja, jag vet att det inte är jag som uppfunnit metoden, det finns säkert andra som gjort så före mig... men ändå)! Ett par handklapp låter ju likadant oavsett hur stelt mitt leende ser ut.
Hej igen,
SvaraRaderaDet är tydligen inte bara hundarna som gör likadant. Vad jag skrattade när jag såg att du har applåderat hundskrället, jag har kommit på mig själv med att göra samma sak :-) I ren desperation verkar man vara beredd att göra nästan vad som helst.
Fortsätter de här två herrarna (mer krumelurer) på samma sätt så har jag en känsla av att ett genombrott inte är alltför långt bort så stå på dig.
Jag har till sist insett att Tiggers krypande, slajmande och rullande bara har varit hans sätt att försöka komma undan mina krav. Inte som jag länge trodde, att jag gjort något fel så att han tyckte att det var otäckt och obehagligt. Det är bara att inse att allt kommer tillbaka till Leifs favoritord "LEDARSKAP"!!! Nu har jag genomskådat honom och då har han snart inte så mycket mer att sätta emot även om han försöker ibland, och han är förb. uppfinningsrik.
Du får jättegärna ringa mig (du hittar mig på NNFK:s kontakter) för att utbyta erfarenheter, svära lite eller glädjas över framtida segrar :-)
Ha det bra,
Agneta