Jag känner mina begränsningar

Jag vet inte om det är min eller Figos förtjänst, men nu hämtar han den stora dummien på avstånd och det är ju jättebra :). Som jag har hållit på med denna med honom, han har verkligen ratat den. Jag kände när jag började "idag ska han ta den här j...a dummien". Till en början trilskades han och mesade på som vanligt men sen klickade det till. Det verkade som att han fattade att han inte kommer att komma undan... så han sprang fram och hämtade den. Jag vill inte ens fundera på hur många gånger jag stått där och blixtsnabbt växlat från ett mullrigt "nej" till ett kastralt "ja det är braaa!" när den lilla ärthjärnan till slut bestämt sig för att greppa apporten. Det är tur man inte alltid vet vad som väntar en här i livet. Då vete tusan om jag klarat mig hit. Men det är klart, på vägen har väl en och annan säkring brunnit uppe i hjärnkontoret ;)

Vad som är mindre bra är att det enda som finns kvar av den enda apportfågel vi hade (järpen) är just ingenting, och jag kan inte skylla på Boscos bestialiska käft. Nej, det är min käre man som i all välmening tagit ur fågeln och skurit ut bröstbiten. Då är det ju "bara att samla ihop några till så har vi ju en middag" (jag tror det brann en säkring till där). Nu var det ju inte så bara har det visat sig. Förvisso har Ted kommit hem med fågel, men ingen apportvänlig järpe. Bara stora as till fåglar (tjädrar) och jag är ju inte dummare än att jag känner mina begränsningar. Jag tänker inte ta mig an dom som apportobjekt.

Hur går det för övrigt då? Ja, inte så mycket motstånd måste jag erkänna. Figo klarar klockan galant, hämtar den apport jag pekar mot, kommer in och sätter sig framför mig och lämnar av när jag lägger handen på nosryggen och säger loss. Han söker apporter i högt gräs. Men där tycker jag mig se att han ibland nosar efter annat än det han ska. Då är det svårt att få honom på rätt spår igen utan att kalla in honom och skicka honom på nytt. Men det tar väl sig det med, med tiden. Och stannasignalen med pipan är han med på. I alla fall när jag blåser ner honom under vanliga promenader och liknande. Jag har noterat att han är snabbare ner när han är på väg bort från mig än när han är på väg in. Då vill han gärna tjuva några meter extra innan han lägger sig. Men å andra sidan, det känns som att det är småsaker att anmärka på faktiskt... så jag vägrar annat än att fortsätta vara nöjd med min hund.