På tur till Harrsjön

På förmiddagen lurade Ted med mig på en skidtur med hundarna. Han hade Figo framför sig och jag Bosco. Det blir lite mer rättvist så, och vi vill inte belasta Figo för tungt ännu. Han är ju trots allt bara unghund ännu. Ted har ju en hel del motor själv och Bosco, ja han är en vorsteh av sällan skådat slag. Han drar och drar, oavsett det går tungt eller lätt så sliter han på oförtrutet. Jag skrev en tur men i mina ögon var det en väldigt lång tur. Vi åkte till Harrsjön, en sträcka på ca 10 km. På vägen dit har man mestadels uppför så då gäller det att stå på med skatingen, för allt vad kroppen håller. Trodde där ett tag att hjärtat skulle hoppa ur kroppen.

Väl framme vid Harrsjöstugan var jag så trött att jag sjönk ner på en bänk. Strupen vrålade vatten, men det enda Ted hade i ryggsäcken var kaffe. Nåja, det är ju vätska det med. Sen var det ju bara hemresan kvar. Mycket utförsåkning och det var tur. Inte en enda omkullkörning, det tar sig. När vi svängde upp mot vårt hus fick jag en konstig känsla av att veta precis hur Marcus Hellner känner sig när han passerar mållinjen ;), jag var helt slut. Nu efteråt känns det så där härligt skönt i kroppen, man sitter ner i soffan resten av kvällen med gott samvete.

Jag är ingen vacker syn på skidor, snarare en rolig. Detta med att åka bakom hund är något helt annat än att köra för egen maskin. Jag tyckte nog ändå att skating tekniken tog sig mot slutet. Kanske egentligen mest för att jag var för trött för att orka spänna hela kroppen. Ja, jag vet att man ska försöka åka avslappnat, men det är lättare sagt än gjort. Tror ni mig inte kan ni få låna Bosco och prova själva. Han far fram som ett psyk längs skoterleden. Ibland tror man att det är livet som passerar revy, men det är bara skogen som flimrar förbi i ögonvrån ;)