Ja, det kan sluta nu. Snöandet menar jag. Nu har vi fått så det räcker för både skidåkning och andra utomhusaktiviteter. Nu kan snön bara packa ihop lite så man inte behöver komplettera skidutrustningen med snorkel när man beger sig ut.
Idag känner jag mig helt slut, tom i bollen helt enkelt. Det tar på krafterna att jobba en hel dag och sedan ta sig an hormonstinna tonårsungar när man kommer hem. Nu pratar jag inte om hundarna. Nej dom är rena barnleken, dom kan man ju kontrollera på ett mer handgripligt sätt. Också mycket lättare med kommunikationen. Inga diskussioner om och om igen, bara ett kommando, möjligtvis kompletterat med en snabb fysisk korrigering, då är det klargjort vad som gäller.
Nej vi människor är mycket mer komplicerade än så. När man ansträngt sig till max för att vara så klar och tydlig man bara kan i diskussionen (never ending story) med utomjordingen (tonåringen) som belägrat huset, så kan svaret bli "vem bryr sig?". Ja, jag bryr mig, försöker man svara då. Då kommer "och?". Man svarar samma sak igen, att jag bryr mig. Då kommer favoritordet... "men orka!". Jo, jag orkar, svarar man då. Fast innerst inne undrar man för sig själv hur man faktiskt ska orka. Oftast handlar diskussionen, som man för övrigt haft hundra gånger tidigare, om något man trodde var glasklart... men tydligen inte.
Jag säger bara att det är mycket lättare med hundar än barn!!! Såg i går på fyran om familjerna som har massor med barn , helt ärligt så började jag nästa svettas av att bara se hur det bara kryllar av barn. Dom gör det riktigt bra tycker jag! Jag är också så less snön nu , så börjar det snö igen så sätter jag mig nästan ner och gråter;) Nu väntas sagostund med timpa. Kram på dig.
SvaraRaderaJaja, vänta bara tills dottern blir tonåring! Nej, jag ska inte spä på ångesten. Jag kan trösta dig med att de växer upp och blir förståndigare och DET GÅR ÖVER! Nu kan man t o m få spontana kramar av dom. Det mesta handlar väl egentligen om en osäkerhet, att inte avvika från kompisarnas beteende och tycka att föräldrarna är pinsamma mm. En osäkerhet på sig själv var man står där mittemellan barn- och vuxenliv. Jobbigt för alla inblandade men stå på dig och bry dig. Det har du alltid igen sen. Nä, nu låter man som nån sorts amatörpsykolog. Gå på magkänslan bara!
SvaraRaderaJo tack, du kan tro att tanken på dottern i tonåren redan föresvävat mig. Det är bara på att hoppas på några lugna år innan dess... så man hinner rusta sig. För där lär det bli kamp det kan jag lova. Mer bestämd ung dam får man leta efter.
SvaraRaderaMen samtidigt är man glad att barnen inte bara är nickedockor. Att dom har en åsikt som dom står upp för, innebär väl att dom är starka individer. Men det är sååå jobbigt att hela tiden argumentera om allting!!!
Amatörpsykolog eller inte, det känns skönt att höra att det faktiskt går över. Det vet man ju egentligen men ibland börjar man tvivla. Tänk om dom förblir tonåringar hela livet!!!
Kram!