Nyårsafton

Nyårsafton, dagen som många hundar fruktar. Vi har turen att vara ägare till hundar som inte berörs av nyårssmällare och raketer. Det känns skönt. Hundarna står ute i hundgården och spanar ner mot viken, helt trygga även om dom hör någon smäll. Naturligtvis ska dom få komma in sen, men jag tror dom njuter av att få vara ute en stund till, medans det ännu är ljust.

Igår kväll gick vi en promenad till elljusspåret, dom hade dragit upp ett kanonfint skidspår. Nu snöade det lite på morgonen men jag hoppas ändå kunna åka här i dagarna. Ännu är det för mycket lös snö på isen, och skotrarna har inte hunnit köra upp så många spår kors och tvärs ännu. Men man kan ju följa dom få skoter spår som finns. Jag väntar dock med spänning på att en äldre man ska dra upp ett skidspår längs hela viken och tillbaka. Han brukar nämligen göra det varje år och jag tror att han snart är på gång.

Gott Nytt År på er allihop!

Det finns inget dåligt väder

Nu har vi fått ordentligt med snö, så nu kan man börja åka skidor för fullt. Synd bara att det blev så kallt istället. -25* är nog så kallt att åka i tycker jag, i alla fall med tanke på det enorma vinddraget som jag dessutom utsätts för, i och med min höga framfart ;o). Nej jag skojar, vore det inte för att jag har draghjälp så skulle det nog snarare gå mer bakåt än framåt i spåret. Tänk att jag aldrig blir nöjd. Snart får jag strunta i kylan och leva enligt ordspråket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Ska jag hinna komma i skidform så måste jag nog komma ur startblocket. Här uppe är det ju sällan så många vinterdagar som är så där väldigt behagliga.

Nej, Bosco har inte blivit grå. Han har bara blivit lite frostig

Hundarna har haft vilodag idag. Legat inne och slappat hela dagen, bara rastning och inget annat. Nu ligger dom på kökssoffan båda två och sussar så gott. Visste man inte så skulle man kunna tro att dom har en lång jaktdag i kroppen, så lugna har dom varit. Inte ens när jag bakade chokladbiskvier ikväll så syntes dom till! Dom har säkert vuxit till sig och slutat med hyss :D

Intensivkurs

Jag har under julhelgen fått erfara att vi nu mer är ägare av inte bara en, utan två "odågor". Figo verkar nämligen gått på intensivkurs hos sin trogne vän och sambo strävhåret. Bosco har gjort sitt bästa för att lära honom allt han kan i det förbjudnas ädla konst.

Igår visade Figo prov på att han också behärskade en av Boscos specialiteter. Jag stod och rörde i grytorna vid spisen. När jag vänder mig om stod jag bokstavligen öga mot öga med Figo. Han stod nämligen i sin fulla prakt på köksbordet och försökte se vad det var för gott i grytorna. Förvånad? Javisst. Jag agerade på instinkt och tog tag i det jag kom åt (Figos öra) och drog till med ett rungande "nej!". Inte bara Figo fick sig en luftfärd ner dit han hörde hemma, han fick med sig hela linneduken med dukning. Jag tror att budskapet gick fram. Så go har jag aldrig upplevt honom, som han var resten av den kvällen. Försoning stod det att läsa över hela honom.

Proceduren när vi gått och lagt oss brukar se rätt lika ut kväll efter kväll. Bosco trampar omkring och försöker tyst smyga sig upp i sängen, tittar bedjande när han får ett morskt "nej, gå ner!". Igår kväll respekterade han vårt nej rätt snart. I efterhand förstår jag varför ;). Det var ännu ett slutprov på gång för "lillbrorsan". Jag märkte att det blev varmt om fötterna. Sedan hörde jag någon som svalde, gång på gång. Jag tittade ner i fotändan.... där låg Figo och svalde nervöst. Han hade varit så försiktig att jag aldrig märkte när han klev upp i sängen! Han tittade så bedjande han bara kunde med sina bruna ögon, men det skulle inte ge resultat. Han åkte ner han också. Huruvida det räknades som godkänt eller inte får stå mellan honom och Bosco.

Nu ska ni inte tro att detta är det enda Figo lärt sig. Nej, han kan också konsten att, när köket är fritt från tvåbenta, snabbt som ögat scanna av både köksbord och diskbänk i jakt på några stackars överblivna "smulor" (trodde dom verkligen att det där skulle räcka till en middag för fem, när det knappt mättar en stackars liten settermage?). Fick man inte napp i köket kan man alltid se om katten har något han vill bli av med i sin skål, eller ännu bättre... man kan roa sig med att jaga katten. Det är en rolig lek. Kisse verkar också gilla det (hm). Han låter ett konstigt läte och vinkar tillbaka. Vilken tur han har kisse, som fått hundkompisar på äldre dar :D.

Summering av Figo-året

Figo börjar ju kunna betraktas som en fullvuxen hund vid det här laget. Om jag tänker tillbaka på året som gått så kan jag konstatera att vi hunnit med en hel del, jag och Figo (Bosco har mestadels vilat från matte, inte alls olycklig över det). Första halvan av året ägnades fortfarande mycket åt grundlydnad och kontaktövningar. Då var Figo fortfarande en slyngel som skuttade omkring som en ko på grönbete när tillfälle gavs. Han hade ännu inte fått smak på det goda livet, dvs jaktlusten låg ännu mjukt inbäddad djupt inombords.

Han var till en början riktigt foglig och jag började så smått slå mig för bröstet samtidigt som jag nöjt konstaterade att jag minsann lätt som en plätt dresserat min hund till så-gott-som-färdig-för-jakt-träning-hund. Full av självförtroende startade jag upp med lite apportträning på egen hand. Apportkompendiet som uppfödaren Leif så vänligt skickat till oss alla valpköpare hade jag slarvat bort. Men vad gjorde väl det, vi hade ju redan en hund (Bosco) som gått igenom apportbiten på bara ett par veckor. Förvisso hade jag mestadels stått som åskådare till detta, men vad tusan, hur svårt kunde det vara?

Jag började med lydnadsapport, för spontanapporten fanns inte riktigt där. Efter en vecka släppte det och Figo fullkomligt kastade sig efter apporterna. Herregud vilken gudinna man är! Egentligen borde man satsa på detta på heltid, tänkte jag för mig själv. Hundarna liksom känner av min energi och gör det jag ber dom om....... eller???

Precis i samma takt som sommaren närmade sig i början av juni, så tornade sig dom mörka apport-problem-molnen upp sig på min himmel. Helt plötsligt hade Figo bestämt sig för att detta med apport inte var något för honom. Det blev starten på en ny resa. Ni som följt bloggen vet hur jag kämpat hela sommaren. Ibland med en envishet och vilja av stål, men ibland också med en misströstan om att det inte skulle gå. Efter bra precis tre månaders daglig träning nådde vi vårt mål och jag hade kommit till insikt att jag nog inte ska syssla med detta på heltid.

Nog vaknade jaktlusten denna höst, så det räckte och blev över. Från en början släppte jag en hund som höll sig inom en spaniels radie. Som ställde fågel och faktiskt respekterade stoppsignalen från första gången, till att mot slutet av jakten ibland komma på raska ben efter en flygande skogsfågel på flykt. Den enda förtröstan jag hade då var att han fortfarande respekterade stoppsignalen.

Det är med glädje och stolthet jag går in på det nya året. Kanske vi provar våra vingar på något jaktprov, ännu en ny utmaning för oss. Det som kanske ändå värmer mig mest är att jag fått ett hundraprocentigt stöd av Figos uppfödare Barbro & Leif. Men inte nog med det, jag är så glad att vi fått en sån fin kontakt, trots avståndet det är ner till Östersund. Det känns skönt att ha någon att kontakta när det går tungt. Kanske få något tips eller några stödjande ord, eller bara ringa och vara bubblande glad när man lyckats nå sitt mål!

Julhelgen som passerade

Då börjar julhelgen närma sig sitt slut. Tyvärr har vår dator havererat dan före dopparedan. Nog känner man sig lite handikappad utan dator, och bloggtarmen har dragit i mig. Tänk vad fort man vänjer sig. Så nu har jag grävt fram "härket" som stått i förrådet och väntat på den sista resan till soptippen. Den får göra en sista välgärning, tills vi får igång den andra.

Hundarna har haft en bra julhelg dom också. På julaftonen gick jag ner på isen så dom fick springa fritt. Det har kommit rejält med snö, jag fick vada mig fram i knähög snö. Hundarna njöt i fulla drag. Hade även kameran med mig och tog några härliga snöbilder. Ska lägga in dom så fort vi får igång den andra datorn.

Julafton firades hemma hos oss tillsammans med föräldrar till både mig och Ted och min bror med familj. Det var så trevligt och mysigt och tänka sig, tomten hittade till oss i år också. Kusinen Gunnar var dock lite skeptisk till tomten till en början. Han gömde sig under bordet men kom fram när han såg att storkusinerna fick paket, och t.o.m. gav den skäggige mannen en kram.

Tyvärr fick kvällen ett tråkigt avslut. Min mamma fick besvär med hjärtat och blev tvungen att åka ambulans in till sjukhuset. Hon skulle få komma hem idag men ska tillbaka för fortsatt utredning efter helgerna. Liam sa "Det är orättvist, mormor som redan varit så mycket på sjukhus. Först opererade hon bort halva levern och nu måste hon ligga på sjukhuset för att få medicin- det är inte rättvist". Nej, livet är inte rättvist men det är bara att gilla läget och göra det bästa av det man har. Vi hoppas att det ska bli så bra som det går.

Dan före dopparedan

Sitter på jobbet och har inte mycket att göra. Vårdcentralen har öppet till 17:00 och någon måste ju arbeta. Förstår bara inte varför jag så glatt meddelade att jag kunde jobba. Nu kan man ju säga att det är lättförtjänta pengar, men tiden går så sakta. Jag tror det bara är jag och mina enstaka kollegor som vet om att vi har öppet. Patienterna lyser då med sin frånvaro. Kanske dom är och handlar eller fixar med det sista inför morgondagen.

Ikväll blir det uppesittarkväll, jag längtar. Min hustomte jobbar på för fullt där hemma, allt för att vi ska få det så mysigt tillsammans. Barnen väntar nog mest på att julklapparna ska läggas in under granen. Dom har väntat och tjatat. Men vis av egen erfarenhet så väntar vi in i det sista, annars kanske dom har hunnit tjuvkika vad det är i sina klappar. Eller ett ännu mer troligt scenario; hundarna kommer över någon klapp, kanske dom goluktande små klapparna som luktar grisöron... ja jag vet, det är fånigt. Men så klart ska även hundarna få en julklapp!

Bra drag

Tre dagar kvar till självaste julaftonen och visst infinner sig den där rätta julkänslan i samma takt som snöflingorna singlar ner till marken. Jag köpte en chokladask som jag öppnade till kaffet efter middagen. När intaget av sötsaker var avklarat bytte jag om och gick ut med Figo för att träna in lite drag. Jag tog inte skidorna för det ligger minst två decimeter nysnö på backen. Jag gick bakom honom istället. Eller gick och gick, jag fick lov att springa för att han skulle fatta ordentligt vad jag menade. Jag sprang som en dåre i full mundering och Figo drog för vad han höll.

Det tog inte mer än ett par kvarter innan min dåliga kondis avslöjade sig. Svetten som började lacka och den lätta blodsmaken i munnen fick mig att inse att löpträning i tunga vinterkängor i djup snö inte tillhör en av mina starka sidor, trots draghjälp. Jag vände hemåt och lämnade med varm (och svettig) hand över stafettpinnen till min mer vältränade man.

Han valde skidorna och drog iväg med Figo som hade fungerat till belåtenhet. Bra fart och en stark vilja att dra. Det vi får lägga lite krut på är dirigering höger och vänster. Som det är nu vill Figo gärna välja väg själv. Det är tur han inte väger så mycket. Ett snabbt ryck och han ändrar riktning vare sig han vill det eller inte.

Snöflingorna ser ut som badbollar på bilden, men vad gör väl det. Här kommer två glada herrar. Hur vet jag det? Jo men ser ni inte att det lyser ur ögonen!

En egen hustomte

Snön har vräkt ner hela dagen. Riktiga lapphandskar som vi brukar säga här uppe. Vilken tur att man har en alldelens egen hustomte som sköter om snöskottningen därhemma då. En som inte räds lite armkraft. Snöskottningen är det minsta problemet, fick jag till svar när jag ringde hem och frågade hur det gick där hemma. Jag anar att det kanske till och med kan vara en fristad när man tar hand om friska barn, sjuka barn och dessutom två hundar... i allafall om man är en liten hustomte.

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Denna helg blev inte mycket till dragträning som planerna var. Teds morfar, eller gammelmorfar som vi säger, har avlidit i en beaktansvärd ålder av 90 år. Vi har vakat över honom och mot morgontimmarna somnade han stilla in. Det gör att vi känt oss rätt mosiga i huvudet på förmiddagen.

Eftermiddagen har vi tillbringat i en ishall då Liam spelat tre matcher. I samband med att han gjorde ett mål ramlade han platt på bröstet. Jag såg direkt från läktaren att han gjorde sig illa, för han reste sig inte och sträckte upp händerna i en målgest. Mycket riktigt (visade det sig efteråt) hade han tappat luften i fallet. En del av mig ville springa ner till honom, men en annan del visste att han är trygg med tränarna och fixar det utan mamma. En tränare tog hand om honom och till nästa byte var det full fart igen. Han är en tuffing vår yngste kille.

Hockeymorsa

Jag har inte hunnit köra någon dragträning med Figo idag. Liams hockey har upptagit den ljusa delen av dagen. Ted har däremot varit en sväng med båda hundarna i skogen. Dom hade inte sett vare sig fågel eller annat vilt. Kanske det krasande ljudet av skor i snön avslöjade dom. Hundarna var i allafall nöjda med turen. Imorgon är det åter hockey för nästan hela slanten. Liam har sammandrag hela eftermiddagen, det är så roligt att se dom här småknattarna spela (man börjar bli en riktig hockeymorsa). Jag ska inte lova något, men hoppas att jag kan hinna med lite hundträning på förmiddagen när det fortfarande är ljust.

Figo sover gott och matchar både soffa och kudde.

Premiärturen

Hundarna fick följa med till stan. Det blev en hel del social träning, välbehövlig på olika sätt. Figo som så gärna vill kasta sig i famnen på alla han möter, såväl kända som okända ansikten, får sansa sig och finna sig i att "bara gå fint brevid matte". Bosco å andra sidan, han fick så många intryck på en gång att han nog inte visste riktigt vem han skulle bevaka. Han kom nog av sig lite i sitt revirtänk.

Vi hittade en dragsele åt Figo som satt som en smäck. Nomeselen satt inte riktigt helt perfekt i bogen, men det gjorde Björkisselen. Man kunde tro att den var specialsydd för honom. Ikväll kunde vi inte hålla oss. Vi tog på båda hundarna selarna till kvällspromenaden. Figo förstod rätt bra vad det var frågan om, i allafall med tanke på att det var premiärturen för honom. Efter en stund tog Ted Sagas spark och båda hundarna. Han ville se om Figo hade det där riktiga drivet om Bosco följde med.

Ja, vad tror ni? Dom försvann efter vägen i en väldans fart. Längre bort såg jag hur dom tog vägbulan med bravur. Det gnistrade till om medarna då och då när dom skrapade i någon kal asfaltsfläck. För att inte tala om hållningen på föraren. En 182 centimeters karl böjd som en fällkniv över en barnspark i säkert 30 km/h. Jag skrattade så tårarna rann, och var lycklig att det inte var jag som stod på sparken. Det blev även ett bredställ med sparken innan vi pausade hos svärmor och svärfar för en värmande glögg.

Imorgon blir det lite seriösare träning med skidorna. Kanske jag lyckas fånga virvelvinden Figo på bild in action.

Ett sista snack med tomten

Nu har kung Bore tagit sitt grepp om oss. Snö och kyla, precis som man borde förvänta sig. Det känns dock som att man inte riktigt vant om kroppen till temperaturer på -20 grader. Under kvällspromenaden fick Bosco snabbt kramp i tassarna, han sprang lika mycket på tre- som fyra ben. Figo däremot, han verkar lite tuffare vad gäller den saken. Kanske att han håller ångan och farten uppe så cirkulationen når ända ut till tårna.

Imorgon ska jag och Ted åka in till stan. Vi ska ta ta ett sista snack med tomten. Jag är i valet och kvalet om vi ska ta med oss Figo och åka förbi djuraffären för att prova ut en dragsele åt honom. Har provat ta på honom Boscos. Tänkte att jag kunde låna den bara för att börja träna in lite kommandon, men guuud så stor den var. Det var bara att glömma, det skulle nästan kunna rymmas två Figo i den. Vid närmare eftertanke så borde den vara för stor, Bosco väger 32 kg medans lilla Figo knappt tangerar 20. Han måste helt enkelt få sig en egen sele innan jag börjar jobba med honom.

Skidåkning på platten bäst

Dagens motionsrunda (för mig alltså) med hundarna blev idag lite annorlunda. Saga följde med på skidor och Liam han tog sin spark och hängde med han också. Vi busade och hade riktigt roligt nu när snön äntligen kommit. Hundarna stortrivs dom också. Figo plöjer genom snön och hoppar både framåt och i sidled.

Nu börjar det närma sig min nya storsatsning ;o)... skidåkning. Undrar om det börjar gå att åka på isen här nere i viken. Att isen är nog tjock vet jag, men om det bara är kallsnö som ligger så är det för glatt för skidor. Annars gillar jag ju skidåkningen på "platten". Det här med backar är inte riktigt min grej. Vet inte om det är värst med branta utförslöpor, som av någon anledning oftast avslutas med en skarp sväng, eller om det är dom hemska uppförsbackarna som bistert får en att inse att man inte är en ny Charlotte Kalla i spåret. Nej, då är det trevligare att långsamt glida fram i ett vinterlandskap där ingen kan se en.

Jag tycker det är så sött när Bosco har snö i skägget.

Figo har precis plöjt nosen genom snön

Det krävs mer än motion

Det känns som att både jag och hundarna gått in i pausvila. Det är längesen det blev några mer avancerade tankeövningar för dom. Jag har så svårt att hitta på bra aktiviteter för dom nu på vintern. I allafall sånt som aktiverar deras hjärnor. För är det något man lärt sig av att vara ägare till en vorsteh, så är det att om man vill få hunden "nöjd" så räcker inte all motion i världen. Nej, då krävs det att även hjärncellerna får jobba.

Jag minns förra vintern när Ted drog iväg med Bosco på skidor. Dom åkte och åkte, men kom inte fram där dom hade beräknat. Efter flertalet timmar utan vatten var dom båda trötta och törstiga. Bosco åt snö, men det räcker inte långt. Då såg dom ett vilt djur av något slag (minns inte vad det var) framför sig. Då minsann la vorstehn i överväxeln igen. Så hur jobbigt det än är så går han framåt så länge man ber honom. Han är en riktig vinnarskalle, eller som vi brukar säga, en vorstehskalle.

För Figos del är det väl lite annorlunda. Han är förvisso också svår att köra slut på rent fysmässigt, men han behöver ju inte tankenötter på samma sätt för att vara harmonisk. Just nu fungerar det så bra med Figo, trots utebliven träning. Vi vet ju att träning med hunden stärker ledarskapet. Hunden får direktiv av ledaren som den sen åtlyder. Sedan ett bra tag tillbaka har det inte blivit någon träning. Trots detta fungerar det mesta friktionsfritt. Om jag lyckats vara en tydlig ledare eller om Figo bara vuxit till sig till en fullvuxen hund vet jag inte. Förmodligen är det både och.

Rakt in i hjärtat

På morgonen när jag skjutsade Liam till förskolan sa jag till honom att jag inte kunde vara med på deras luciatåg på dagis. Han blev så besviken att mammahjärtat inte kunde annat än att ringa arbetskollegorna och meddela att jag blir sen. Jag stannade kvar och såg Liam och de andra barnen lussa för föräldrar och personal. Det var så gulligt och fint. Efteråt bjöds det på glögg och pepparkakor för de föräldrar som hade tid att stanna, vilket inte jag hade. Jag gick till Liam för att få hejdå-pussen och kramen. Innan jag gick sa Liam "jag är glad att du är min mamma". Åh, tror ni jag blev tårögd!?! Dom orden gick rakt in i mitt hjärta, och Liam jag är så glad att få vara din mamma.

11 nätter före jul

Liam hade gömt sitt lördagsgodis så inte hundarna skulle äta upp det när vi var borta igår kväll. När vi kom hem hörde jag ett förtvivlat gråtande. Liam hade hittat sin godisskål helt tom. Jag frågade vart han hade gömt det och han visade sitt gömställe. Det visade sig att han inte ville lämna godiset på bordet, så han hade gömt det bakom en blomkruka som står på golvet. Ni kan nog gissa att det var rena åteln åt våra glufs-monster. Ja Bosco är oskyldig denna gång. Han var i buren. Men Figo var lös i huset och hade, förutom att äta upp allt godis, även tuggat sönder julgranskulor och munstycket till dammsugaren. På morgonen hade "någon" kräkts i hallen. Där kunde man också se delar av ett leksakslejon... förmodligen lite väl hårdsmält.

.

Får man bara vara med vid lussefikat så är det helt okey med ljuskrona

På morgonen hade Saga och Liam lyckats stiga upp utan att jag vaknade. Saga hade gjort luciafika på en bricka och dom överraskade mig med att lussa vid sängen. Såå gulliga! Jag vaknade en stund innan dom tågade in i sovrummet. Liam var ledsen över att han inte hittade hela pepparkaksgubbe utstyrseln. Jag hörde hur Saga på bästa storasystervis försökte att få honom glad igen. Lagom till luciatåget kom också pappa hem från jobbet och fick vara med han också.

Liam som pepparkaksgubbe med stjärngossestrut. Dom var så stolta över sin överraskning

Kanske blir det hockeykväll

Igår kväll hade vi fredagsmys med chokladfondue som vi doppade färsk frukt och marsmallows i. Sedan la jag mig tillrätta i soffan men fick inte ligga ostört länge. Figo kom och pockade på uppmärksamhet. Han gav sig inte förrän jag förstod att det var slut vatten i skålen och att han var törstig. Tänk om han kunde komma till den nivån ute i jaktskogen, rapportera så fort jag inte hängt med i hans svängar. Det vore nåt det!

Idag har Saga haft dansuppvisning med sin dansgrupp. Jag tror det var spännande och lite pirrigt att uppträda för så många. Men när dom väl stod där framme så var det med ett leende på läpparna.

Vad ska man hitta på ikväll då? Ted jobbar dygn, Emil har följt med min brorsa till Coop Arena. Dom ska se Luleå hockey möta MoDo, det kan bli spännande. Liam har ringt till faster och frågat om han får komma dit och se hockeyn på TV. Det liknar nästan tio små negerpojkar det här. En efter en droppar av och nu är det bara jag och Saga kvar... och hundarna förståss. Kanske vi följer med Liam och ser hockeyn vi också. Det är bara det att storasyster och lillebror inte har samma brinnande intresse för hockey. Men kanske jag kan övertala henne hur spännande det är.

Saga i dansuppvisningen med jultema

Cognac till kaffet

Vi tog en cognac till kaffet efter fredagsmiddan ikväll. Vi provade en ny sort. T.o.m. jag som är kräsen vad gäller cognac, tyckte den var riktigt god. Nu ser jag att det finns fler där i bakgrunden som gärna vill vara med och provsmaka. Jaja, Figo gillar ju vin, kanske Bosco föredrar lite starkare varor

Bara man tror

Liam ville så gärna spela memory. Ungar har ett helt fenomenalt bildminne till skillnad mot en annans halvtaskiga ledningar. Precis innan jag, Liam och Saga skulle börja spela hade Figo något han ville förmedla. När han vill något, vill han det NU. Han visar det med hela sitt kroppsspråk och gärna högljutt också. Han kom fram och krafsade på mig, oade och snurrade framför mig. Sedan gick han några meter, vände om och oade som för att se att jag var med. Han ville ut och kissa. Jag som tyckte jag hörde min man säga att dom varit ut för inte så länge sedan. Men men, vill Figo ut, så vill han ut genast. Jag släppte bara ut honom på baksidan för att kissa. Inte hade jag tid med någon promenad när vi just skulle börja spela memory.

Efter att vi spelat en stund hörde Saga något. Sen såg hon tomten bakom fönsterrutan. Nej, inte var det tomten tyckte jag (Ted, den möjliga kandidaten var ju på karateträning med Emil tänkte jag för mig själv). Saga vidhöll att det visst var tomten. Hon såg ju också hans vita skägg innan han försvann. Jaha, då var det väl tomten då. Vi fortsatte spela och efter två omgångar memory (vilka jag för övrigt kom sist i) kom jag ihåg att jag hade glömt Figo ute!

Det sägs ju att bara man tror riktigt mycket, så finns han. Tomten alltså. Undrar om det gäller även om han är en vit setter som krafsar bakom rutan för att få komma in i stugvärmen igen :o)

Vinstlotten

Denna vecka har jag inte haft så mycket tid till övers för hundarna. Ibland blir det så med familjelivet som måste gå före dogzen. Det har varit utvecklingssamtal på skolan, hockey, arbete och annat som hör vår vardag till. Hundarna har fått vila från matte och allt vad träning heter. Det verkar inte ha stört dom alltför mycket. Jag har märkt att om man ligger lite lågt med träning ett par dagar, så kan hundarna bli lite mer kontaktsökande. Dom vill ju så gärna att man ser och uppmärksammar just dom. Ibland fjäskar dom som bara den. Dom gosar mer än gärna och båda vill naturligtvis vara den som drar vinstlotten, dvs. att få vara närmast matte eller husse... och allra helst i famnen.

Jag har hittat hem

Måste man tycka om sina hundar exakt lika mycket?

Bosco var vår första hund och den som vanligtvis skapar referensramen om hur man vill att en bra hund ska vara. Jag tror att så är fallet för min man. För mig blev det inte riktigt så. Jag tycker mycket om Bosco och någon liknande hund kommer vi nog aldrig mer att ha i vår ägo. Men för mig var han inte riktigt det jag sökte. På många övergripande punkter stämde han in; han är robust, oöm, smidig, lojal och såklart en hund avsedd för jakt. Däremot tycker jag att han är något för skarp och tuff för min smak. Jag vet att detta mycket väl kan ligga på individnivå och att vi skulle kunna få en mycket mjukare vorsteh om vi tog en ny.

När det senare blev tal om att utöka hundflocken sökte vi efter en hund som skulle kunna passa in i vår aktiva, livliga familj. En hund som hade många av vorstehns fina egenskaper. Vaktinstinkten och skärpan kunde jag gärna vara utan. Jag ville inte chansa på en ny vorsteh, så valet föll på en setter. Att det sedan blev engelsk setter beror på att den är den minsta av setterraserna och i mitt tycke den mest tilltalande.

Nu har vi haft Figo hos oss i två år och nu känner jag att jag har jag hittat hem. Detta är referensramen för hur jag vill att en hund ska vara. Frågan är bara hur vi ska göra när det så småningom blir dags för en ny familjemedlem. Ted säger att det alltid ska finnas en vorsteh i huset... och jag, jag vill inte vara utan en setter.

Figo livsnjutare lämnar ett starkt intryck

Styrktjärn

Idag är jag hemma med Saga som är sjuk. Hon har blivit förkyld och hostat sig igenom natten. Jag vet inte vem som var tröttast på morgonen, hon som hostat eller jag som hört på eländet.
Jag passade på att gå i skogen med hundarna den lilla stund som ljuset visade sig. Jag gick till mitt favoritställe, Styrktjärn. Man går in i skogen och går ca 2 km, då kommer man fram till en tjärn. Det är så rogivande och själavårdande där ute. Jag brukar säga till Ted att det är mitt drömställe att bo på. Tänk ett litet hus där ute mitt i skogen men ändå inte så långt från civilisationen. Jag tror att hundarna i allafall gärna skulle flytta med mig dit.

Figo, mattes stjärna, med snus under läppen... som vanligt

Bosco luktar efter spår i snön

Åh så skönt att gnida sig i snön

Fars arvet

Så var det redan slut på helgen. Vi har varit ute i skogen igår och det var så avkopplande, men idag har det varit hockeysammandrag för Liam. Det var vår klubb som höll i det denna gång, så vi har varit i ishallen hela familjen. Idag kom dagen vi visste skulle komma förr eller senare. De har ju hittills gått obesegrade men idag mötte de till slut ett bättre lag. Eller bättre och bättre. På knattenivå handlar det ju mycket om tillfälligheter och tur. Vi hade hur som helst en son som milt sagt var arg som ett bi efter sin första förlust. Det där med att vara en dålig förlorare känner jag inte igen mig i... det måste vara fars arvet :o)

Idag har det åter blivit plusgrader. Jag hoppas innerligt att snön ligger kvar och gärna får det komma lite till. Då ska jag ta med Figo till staden och köpa honom en dragsele. Jag längtar faktiskt till att få börja jobba med honom. Sedan jakten och apporteringen lagts på hyllan har ju hundarna fått gå in i en liten latens period. Förhoppningsvis kan vi snart dra igång med lite rejäl fysträning. Då blir det fullt drag ;o)

Mycket

Som jag misstänkte tidigare så ville även min man ut i skogen idag. Hundarna sa inte heller emot. Det var så skönt! Vi gick i skogen bort till några tjärnar. Dom var isbelagda och höll gott och väl för oss. Roligt med nysnö som ger tillfälle att ev. få se spår. Vi såg både det ena och det andra, bland annat spår av rådjur och räv, men också fågel. Spår var dock det enda vi såg. För övrigt var det enda märkbara liv ute i skogen våra egna hundar. Vi var fyra stycken som bara njöt av omgivningen.

.

Sen blev det mycket på en eftermiddag. Jag hade nämligen lovat Liam att vi skulle åka till ishallen och friåka. Jag hade också lovat Saga och Liam att vi skulle baka lussebullar idag. Dessutom hade vi gemensamt bestämt att vi skulle ta in och klä granen. Liam ville inte låta sig övertalas att avstå skridskoåkningen. Så då bar det först iväg med skrillorna till ishallen. Där träffade Liam kusinen Didrik som han fick spela med. Under tiden vi var och åkte hade Ted ställt sig vid spisen och tagit sig an middagen.

Väl hemma var det till att knåda ihop lussedegen och medans den jäste åkte granen in för att kläs med ljus, glitter och kulor. Sen baka med barnen. När det var klart fick jag njuta av en härligt ångande glögg. Sist men inte minst, soffmys med familjen. Och jag, jag hade en vit härlig julhund sovandes i famnen.

.

Riktig gran ska det vara (om man inte är allergisk förstås). Notera att ekorren Kurre sitter i granen

.

Det var inte alla som tyckte att det här med att klä granen var så märkvärdigt

Lisa för själen

Så jag ser fram emot denna helg. Ted har jobbat vartannat dygn sedan förra fredagen. Det innebär självklart att det är jag som måste hålla skutan i rätt kurs, med allt från hushållssysslor till att skjutsa till träningar och motionera hundar. Ja, motion vet jag inte. Dom får träda tillbaka och det blir mest rastningar, mer hinns inte med. Men imorgon är vi lediga tillsammans och jag tror att min man och jag åtminstone har tänkt en sak gemensamt... en tur i skogen med hundarna. Bara gå och njuta av naturen och tystnaden, det är en lisa för själen.

Snö

Äntligen har vi åter fått snö! Hoppas att den stannar kvar, det är ju trots allt ändå december. Man har väl inte bosatt sig i denna landsdel för att få uppleva en blöt och gråmulen vinter. Hundarna verkar också trivas med snön. När jag är ute med dom och ger Figo fritt-kommandot, drar han iväg som skjuten ur en kanon. Han kastar sig hej vilt i sidled. Den decimeter snö som ligger på marken yr runt omkring honom.

Ted hade igår varit så båda hundarna fick springa fritt samtidigt. Det hade varit full fight. Bosco hade sprungit ikapp Figo och bokstavligen rivit ner honom i snön. Där hade dom sedan rumlat runt i ett enda nystan. Jag måste få med mig kameran ut och fota lite vinterbilder. Synd att det är så mörkt när jag kommer hem från jobbet, jag får vänta till helgen med det. Hoppas bara att kylan håller i sig.

Fruktstund

Senaste tiden har det härjat en rånliga längs kustremsan här i Norrbotten. Dom har fräckheten att bryta sig in i villor mitt på blanka dagen. Här i Rosvik har tre hus drabbats. Även hus i grannbyar har dom varit in i. Dom tar pengar och smycken. Länsar tom barnens sparbössor på pengar, otäckt.

Detta har föranlett att Ted inte vill "bjuda in" dessa till vårt hus utan motstånd. Istället för att sätta ut hundarna i hundgården när vi åker bort, så får dom nu vara lösa i huset. Går någon okänd in då, lär det vara helt på egen risk. Jag har förvisso haft mina tveksamheter att lämna dessa två huliganer att husera fritt i huset helt ensamma, men jag gjorde det i alla fall.

När jag kom hem efter fyra timmar mötte jag två jätteglada hundar i hallen. Alla jackor var nerdragna och låg som en stor härlig sackosäck på golvet. Man kunde se två avtryck i den mjuka högen vart dom legat. Jaja var det inte värre än så här skulle det ju kunna vara värt det. När jag går vidare in i huset ser jag i den inre mörka hallen något suspekt liggandes på golvet. Har någon bajsat inne, var min första tanke. När jag tände lyset såg jag till min glädje att det inte var hundskit.

Nej, våra fyrfotingar hade haft kalas... fruktkalas! Förmodligen hade Bosco (Figo når nämligen inte ända upp dit) hittat fruktskålen med bananer, clementiner och päron och tänkt att det var självservering. Resten kan ni nog fantisera om själva. Figo kan nog inte lämnas utan skuld han heller. När jag gick och plockade upp halväten frukt efter golvet så sprang han och gömde sig.

Naturligtvis sa jag inget om mitt missnöje, festen var säkert slut för flera timmar sedan. Jag städade bara tyst undan allt. Kanske dom ändå kände på sig att min energi inte utstrålade glädje, för när allt var återställt hade jag två fjäskpellar efter mig. Visst är dom fantastiska våra hundar, tar en fruktstund om det blir för länge innan middagen serveras! Det tokigaste av allt, jag kunde inte ens bli arg på dom, jag bara skrattade åt eländet.

Skräckfylld upplevelse

1:a advent och skyltsöndag. Jag blir mest arg över skyltsöndagens tomtar som står och säljer skräp för dyra pengar. Barnens förväntansfulla blick byts till besvikelse i samma sekund som paketet öppnats. Vi har inte varit flitiga besökare genom åren, men i år var det dags. Den största behållningen var räddningstjänstens uppvisning. De hade inrett ett vardagsrum i en container som de sedan visade hur det kan gå om man lämnar ett brinnande ljus ensamt. Storögda barn som tittade på hur snabbt det blev övertänt.

Innan stadsresan gick jag med hundarna ner till båthamnen. Där fick de springa fritt och hux flux var Bosco på väg i full fart ner på isen. Isen som jag inte tror bär riktigt ännu. Det visade sig stämma. Närmast stranden är den ju alltid mer porös så Bosco rasade rakt igenom. Oj, så rädd jag hann bli. Tack och lov så nådde han botten. Figo var honom i hälarna men han var lite smartare (eller rättare sagt lite fegare). Han bromsade in strax innan is kanten och blev därför kvar på land. Åh, så otäckt! Jag ryser vid tanken på vad som kunde ha hänt om han inte bottnat (det blir ju trots allt djupt rätt fort i en båthamn). Det är inte helt lätt för en hund att ta sig upp ur en vak. Har man dessutom hanhundar som vi, sägs det ju att det är än svårare (dom har ju snoppen som fastnar i kanten). Nåja, slutet gott, allting gott. Nu myser vi hemma i värmen från en sprakande brasa.

Billy

På morgonen en liten skogstur med hundarna. Sedan snabbt tillbaka och hämta hockeytrunken och följa Liam på träningen. Han ville stanna kvar lite längre och spela med några kompisar och tränarna. Det var en nöjd och svettig kille jag hade med mig hem efter nästan två timmar på is. Själv kände jag mig mer som ett isblock. Stillastående så länge i en oisolerad hall, kylan tränger sig in i märgen.

Emil har varit på DM i karate. Han har tävlat i kumite (fighting) och tog hem silvret i sin klass. Inte illa alls med tanke på att han som vann är svensk mästare. Härligt för Emil som dessutom är en erfarenhet rikare.

Vi har även hunnit med att få celebert besök. Min bror med familj och deras nyförvärv Billy. Billy är en blandning mellan Bishon Frisé och Bishon Havanaise och något av det absolut sötaste jag sett i valpväg. Ett yrväder med kolsvart nos och svarta pepparkaksögon som plirar bland all vit lurvig päls.

Billy-Boy söt som socker!

Ikväll är vi bortbjudna på middag hos goda vänner, det känns alltid lika lyxigt att slippa stå vid spisen en gång. För att inte tala om disken efteråt.

Pepparkaksbak

Idag har varit en sån där dag när man inte fått mycket gjort, men ändå hunnit med mycket. Vad jag menar är att jag inte fått mycket nödvändigt gjort men jag och Liam (de enda som varit ledig idag) har varit både här och där.

På morgonen gick vi med hundarna till mormor och morfar. Jag tog Bosco och Liam fick ta Figo. Det är inte klokt vad stolt jag blev över ekipaget vid min sida. Liam skötte sin uppgift med bravur och Figo han var så följsam. Det ser rätt tufft ut när det kommer en 18 kg kille med en setter på 20 kg som går fot vid sidan. Där ser man att ledarrollen kan tas av vem som helst, den sitter inte i storleken.

När Saga slutade skolan var det pepparkaksbak hos farmor och farfar på agendan. Det bakades och kavlades, och farmor hade fullt upp med att hjälpa de två småbagarna mellan gräddningarna. Åh, vilken underbar doft som spred sig i huset... och säkert ända ut på gatan.

Saga i full koncentration

Liam lika fokuserad han

Farmor hjälper att få kakorna på plåtarna

Saga visar upp sitt konstverk, en orm

Det luktar gott här. Finns det någon liten kaka åt en behövande?

Julgransmysterier

Nu verkar barnen börja få julstämning. Det pratas ivrigt om att börja julpynta här hemma, och visst är det väl så att den riktiga julstämningen inte infinner sig helt förrän granen står där pyntad och doften av glögg sprider sig genom rummet. Vi brukar ha levande gran. En kompis som har lite skog brukar låta oss ta en gran från hans skifte. En del hävdar att det inte är en riktig julgran om den inte är stulen, men jag vet inte det jag.

Eftersom det av och till händer en del tokiga saker där våra hundar befinner sig, är julen inget undantag. Boscos första jul var en upplevelse. Han hade en helt annan uppfattning om varför man har träd inomhus. Vi förstod länge inte vad det var som luktade så illa... förrän vi såg honom lyfta på benet mot julens heligaste- granen! Ted gjorde sig inte rådlös, nejdå. Han hämtade sågen i garaget och kapade helt sonika av dom nedersta grenarna. Då blev vi av med lukten och hunden skulle inte ha några grenar att lyfta benet mot. Den lilla detaljen att granen nu såg för taskig ut var det ingen av oss som hade en tanke på.

En annan jul hade vi ett annat mysterium kring granen. Det är säkert fler än vi som hört att har man riktig gran inomhus får den absolut aldrig stå utan vatten i foten, för då släpper den alla barren. Både jag och Ted vattnade som besatta, både morgon, middag och kväll. Vi ville ju åtminstone ha lite barr kvar på grenarna till julaftonen. Men det var inte klokt vilken törstig gran vi hade lyckats hitta. Trodde vi ja. Det visade sig att det var fler än granen som var törstiga den julen. En företrädelsevis vit och den andra mestadels brun... hmm, vilka kan det vara?

Orsak verkan

Jag skulle vilja påstå att hunduppfostran och barnuppfostran många gånger ligger varandra närmare än många tror. Jag vet att jag sticker ut hakan lite här och många håller säkert inte med mig. Låt mig då först förklara hur jag tänker.

Som ledare för min hund måste jag vara lugn trygg och tydlig. Det samma gäller när jag ska försöka få mina barn att växa upp till fina individer. Tydliga gränser som måste hållas annars blir det konsekvenser... och konsekvensen måste vara ställd till sammanhanget. Enligt min uppfattning kan jag inte lära mitt barn något genom att ex ge datorförbud om han/hon kommit hem för sent en kväll. Däremot kan jag säga "då du inte kunde klara att vara hemma i tid ikväll, så säger vi en tidigare tid imorgon. Klarar du det så kanske vi kan återgå till tidigare överrenskommelse". Förstår ni? "Straffet" har direkt med orsaken att göra.

Men du kan väl inte likställa dina barn med dina hundar, inte stänger du väl in barnen i en bur om dom gjort något dumt, säger endel då. Nej, självklart likställer jag inte barnen med hundarna. Jag stänger inte in barnen i en bur (eller på sitt rum för den delen) om dom gjort något dumt... det gör jag inte med hundarna heller. Hur ska en hund veta varför den får ligga i buren för att den tuggat sönder mattes skinnsko (förresten ser våra hundar det inte som något straff att ligga i buren). Men korrigeringen (som jag väljer att säga i hundsammanhang) måste fortfarande vara ställd till sammanhanget. Hunden måste direkt få veta vad den gör för fel, hur den ska göra istället, för att kunna förstå situationen (samma som den sent insläntrande ungdomen). Det handlar om orsak verkan.

Bokval

På kvällen när vi går och lägger oss är det avkopplande att läsa något en stund innan man släcker lampan. För att varva ner och komma till ro, man sover så gott då. Just nu har jag snart plöjt igenom "Cesar och hans hundar". Den är skriven av just Cesar Millan, ni vet mannen från TV som talar med hundar. En mycket intressant bok måste jag säga, man får på ett sätt uppleva världen ur en hunds ögon. Trevlig omväxling till tidigare litteratur som jag läst mycket: "Jakt i Norden", "Fågelhunden" och "Från valp till färdig fågelhund". Såna typer av böcker kan jag inte få för mycket av. När man tycker att det går lite trögt, läser man bara ett kapitel så infinner sig motivationen igen. Perfekt kvällslektyr också, det gör inte så mycket om man halvsover, för nästa kapitel handlar oftast om något helt nytt.

I bastun

Våra hundar gör det mesta för att få vara med där allting händer. Som när vi badar bastu, då har vi Bosco som krafsar och försöker öppna dörren till bastun. Han vill så gärna komma in och vara med övriga flocken. Väl där inne trivs han väl egentligen inte så bra, han brukar gå ut efter en kort kort stund. Sen börjar det om igen, krafsandet bakom dörren, in i värmen, ut i svalkan osv.

Figo har aldrig provat detta med bastubadande, tills nu. När Bosco kom in senast var det en nyfiken Figo som också han stack in huvudet i bastun. Sen kom han nöjt in och la sig på nedre laven... och där låg han, trots att den andra jycken travade in och ut. Det var till slut jag som tyckte att det inte kunde vara bra för en hund att vara i sån värme för länge. Jag körde ut honom, till Figos förtret. Han ville ju så gärna vara med han också.

Ja, vad ska man säga, inte ser han ut att njuta. Ändå är det ingen som tvingat dit honom.

Figo däremot, han njöt i fulla drag

I skogen både lördag och söndag

Igår lördag var vi faktiskt en "jaktrunda" under dom få timmar som ljuset visade sig. Jaktrunda och jaktrunda. Det var väl inte så att vi hade någon förhoppning om fågelkontakt. Men kanske vi kunde få höra ett kort drev om vi hade riktigt tur. Precis som väntat var landskapet sterilt på fågel men vad gör väl det. Hundarna fick jobba ändå, om inte annat så blev det ju motion.

Provade att blåsa ner Figo när han hade rejäl fart på galoscherna och var en bit bort, jodå det fungerade fortfarande. Men han har visst bestämt sig för att stannasignalen i skogen inte alls betyder ligg, utan bara sitt. Ja, jag vet att det är petigt att påpeka och jag gör ingen affär av det. Han brukar lägga sig ner när jag kommer fram till honom och så länge han stannar så är ju allt lugnt, eller hur.

Idag skulle jag gå en liten runda i skogen. Men det var inte lätt att hitta något lämpligt ställe. Det var älgjägare i varje liten dunge kändes det som. Till slut hittade jag en skogsväg där det verkade lugnt. Trodde jag ja. När vi gått en liten bit hörde vi tre skott inte långt ifrån oss. Då var det bara att vända om igen och söka sig till ett nytt ställe.

När jag var ute med hundarna så fick Figo tillåtelse att gå och kissa. Då passade den lilla rackaren på att sticka iväg in i skogen. Han försvann. Det brukar han aldrig göra, men vad spelar det för roll. Nu gjorde han ju det. Då skyndade jag mig tillbaka till bilen och satte in Bosco i bilen. Sedan satte jag mig i bilen och väntade. Efter en stund kom en setter i full fart. Jag gömde mig i bilen så att han inte skulle se mig direkt.

Det hade effekt, Figo började springa fram och tillbaka efter skogsvägen. Ibland stannade han till och tittade sig omkring. Jag satt kvar i bilen och väntade. Nu skulle han få lära sig att hålla sig till matte. Efter några minuter började han faktiskt se lite stressad ut, så när han sprang bort från mig klev jag ur bilen. När han sen vände om stod jag där som om jag stått där hela tiden. Snacka om en glad hund som kom mot mig, och så snabb har han nog aldrig varit in i bilen.

Detta att gömma sig kan man använda sig av när man tar ut sin valp i skogen, om den är för vidlyftig vill säga. Tanken är att lära den att hålla koll på oss människor, så inte vi behöver gå omkring och hålla koll på hunden. För det är ju så, dit jag går ska hunden följa mig. Detta fungerade även på en vuxen Figo, kanske för att han inte var på känd mark. Men nog lärde han sig att hålla koll på mig. Frågan är om det håller i sig.

Dags för högre krav

Idag har det regnat hela dagen. Inget lockande väder att vara ute i. Men, hundarna måste ut i allafall. Idag fick Figo gå kopplad för omväxling. Då blev det lite linförighetsträning, men han är så duktig så jag hade inte mycket att klaga på. Jag måste nog höja ribban ett snäpp och kräva lite mer precision och snabbhet av honom. Där har vi endel att jobba med. Figo gör det mesta man kräver av honom, men som det var med apporten så kan han vara rena sengångaren när han inte är med på noterna. Eller så ser han ut som att det låser sig i skallen när man säger "nej". Han står som förstelnad och kommer sig inte för något.

Historien upprepar sig

Figos önskan om att besöka vår lokala affär, är han inte ensam om. Nästan exakt samma sak hände en gång när Ted lämnat Bosco väntandes utanför. Skillnaden var bara att Bosco bet av läderkopplet och spårade sig fram, likt en stövare, till dörrarna på affären. Samma sak hände som för Figo, dörrarna gick igen mitt framför nosen. Hormonstinne Bosco såg då plötsligt en präktig vorsteh mitt framför sig (spegelbilden i glasdörrarna), blåste upp sig, men vände sen om och gick tillbaka där han blev fastbunden och väntade på husse.

Ted anade inget förrän han skulle knyta loss hunden. Då såg han att det bara hängde en liten stump i halsbandet. En dam som sett hela händelsen kom fram och berättade alltihop. Hon hade tänkt att ta fast Bosco eftersom det kör bilar på parkeringen, men som kvinnan sa "det sa han att han inte ville". Jag undrar vad det egentligen var han sa... eller vid närmare eftertanke vill jag nog ändå inte veta, men jag har mina aningar. Att följa med en vilt främmande människa, det skulle han aldrig göra. Annat är det med Figo, han skulle nog följa med precis vem som helst, bara dom gav honom lite uppmärksamhet.

Utbildning

Idag har jag varit på utbildning genom jobbet. En riktigt inspirerande och bra utbildning om kost och motion vid diabetes. Föreläsaren var dietist på Falu lasarett men jobbade även med det svenska längdskidåknings landslaget som rådgivare. Som sagt, mycket intressant och en väldigt duktig föreläsare.

Ted jobbar så jag väntar på att dom mindre barnen ska lägga sig innan jag går en promenad med mina två fyrbenta vänner. Emil och Liam har gått till kusinerna för att se hockeymatchen Modo-Luleå. Snart ska jag gå och hämta hem Liam. Han har fått lov att se första perioden och den börjar nog vara slut snart.

Finurlig lösning?

Ikväll när jag gick min runda passade jag på att gå förbi Konsum. När jag skulle sätta fast hundarna hade jag ju bara Boscos koppel, eftersom Figo går okopplad brevid. Jag ville däremot inte lämna honom lös när jag gick in på affären, så det blev till att hitta på en finurlig lösning att binda två hundar till samma koppel. Figo hade reflexselen så jag band fast ena änden i den, sen genom öglan (som dom har på husväggen enkom för hundar) och i andra änden av kopplet satt ju Bosco fast. Smart, tänkte jag nöjt när jag lämnade dom och gick in.

När jag kom ut igen trodde jag för ett ögonblick att Joe Labero hade varit där. Någon hade nämligen trollat bort en hund. Kvar satt Bosco med en tom sele i andra änden av kopplet. När jag tittade mig omkring på parkeringen såg jag till slut Figo gå omkring bland planteringarna. Det var ju inte annat än att kalla in honom. Då berättade en man att han sett hur Figo tagit sig ur selen och varit på väg in i affären efter mig. Men precis när han skulle passera dom sensorstyrda skjutdörrarna gick dom igen. Han var inte nog stor för att få dom att gå upp... tack och lov! Vilken syn om han hade lyckats med sin operation, eller hur!

Nomesele

Bosco är inte glad åt att behöva agera modell. Undrar vad han säger på andra bilden :O)

Så här ser den alltså ut, nomeselen som vi använder vid drag. Ska snart införskaffa en åt Figo också. Man kan ju faktiskt träna lite kommandon även på barmark. Det är inte alltid alldelens glasklart det där med att dra. När man ska köra in hunden kan det bli lite tilt i huvudet när matte/husse först manar på framåt. När hunden då gör som den blir tillsagd, ja då bromsar nån där bak. Det är klart den blir förvirrad. Då gäller det att tajma med beröm och peppa i rätt ögonblick.

Nu innan det kommit snö kan man ha sele och draglina och gå/springa bakom hunden. Då får den träna sig på att vid motstånd ändå ligga framför och fortsätta dra. Vi använder aldrig dragselen annat än då hunden verkligen ska dra. Då blir det snabbt så att när man tar fram den så vet hunden vad som väntas den. Andra selar, typ reflexsele och dylikt är det däremot inte OK att dra i (men det brukar inte vara några problem för hunden att förstå).

Linförighet ifrågasatt

Nu har jag ägnat någon vecka åt Boscos dragande i kopplet och hans oönskade beteende gentemot andra hanhundar. Döm om min förvåning när jag upptäckte att han inte var så svårjobbad som jag trodde. Efter två promenader visste han precis vad som förväntades av honom, dvs att gå bakom ledaren till han får tillåtelse att nosa och göra sina behov. Det andra beteendet är mer rotat så där har jag en bra bit kvar, men ni som känner mig vet att, ge sig mot en hund, inte ligger för mig. Lite motstånd har jag nog av att jag egentligen inte är ledare nummer ett för Bosco. Den rollen har Ted. Naturligt då det är han som fört Bosco i första hand.

Självklart är även jag ledare för Bosco, men jag har nog fått visa än tydligare med mitt kroppsspråk "hur stark ledare jag är" och hur duktig jag är på "att avvärja hot". Effekten av minskade koppeldrag verkar hålla i sig. Svärmor lånade Bosco och undrade efteråt om han var sjuk. Hon har tidigare någon gång nämnt att detta är den tjurigaste hund hon haft i ett koppel (hon har haft många hundar). Nu gick han bara bakom henne och drog ingenting. Hon trodde på riktigt att något var fel med hunden. Så effekten verkar hålla i sig även till andra förare, precis som jag vill ha det.

Figo den lille illbattingen, verkar däremot göra skillnad på folk och fä. Jag har nästan känt mig förnärmad när dom flesta som gått med honom i koppel klagar på att dom får gå på hälarna, ett koppelryck och han skärper sig några sekunder, sedan samma visa igen. Som jag tränat med honom. Till och med gått kopplad med honom för att se om han beter sig annorlunda vid kommandot brevid då. Men inte det, han går som en dröm vid min sida. Enda anmärkningen skulle kunna vara att han någon enstaka gång "nosar fast" om jag inte varit nog tydlig med vad som gäller. Annars går han brevid i slakt koppel tills tillåtelse om annat ges.

Detta må låta som futtiga bekymmer men inte desto mindre frustrerande för mig. Jag känner att jag inte kan komma åt problemet. Han går utan anmärkning med mig, men när andra för honom får ju matte skämmas ;o). Fy skäms på dig Figo! Vad ska matte ta sig till med dig???

Regn

Åh, nu försvann alla förhoppningar om en snar skidstart. Regnet öser ner och all snö håller på att förvandlas till sörja. Hundarna som var så rena efter att jag badat dom igår, är idag nästan lika smutsiga som innan tvagningen. Ja ja, vad gör väl det om hundra år. Nu är helgen slut och vi avslutar den med lite videomys som tröst till beckmörkret utanför fönstren.

Längtan efter drag

När Figo var valp var han lite åksjuk i bilen. Han kräktes ofta, ffa om han fått mat för nära inpå bilresan. Det där växte bort i samma takt som Figo själv blev större och nu är det säkert ett år sedan det hände... tills idag. Vi var ute och körde på en lite slingrig och backig väg. När vi stannade upptäckte jag att någon kräkts i hundburen och det kunde bara vara en. Det var inte mycket annat att göra än att försöka skrapa bort det värsta och åka hem. Tror ni att dom luktade gott, inte det.

Jag längtar så till skidsäsongen kommer igång på riktigt. Jag har lovat mig själv att jag ska bli en bättre skidåkare den här vintern. Det är dags för Figo att köras in för drag och om jag ska kunna göra honom rättvisa måste jag få upp både flås och teknik. Fast jag tror att jag överlåter själva inkörningen åt Ted som har mycket egen motor att köra med. Det är en fantastisk upplevelse att åka tillsammans med sin hund. Har man provat så vet man varför. Vi blir nog ett bra team, Figo och jag. Jag vet att settern går fin-fint att åka drag med... det har Figos uppfödare Barbro bevis för. Hon har nämligen tävlat framgångsrikt i drag med en engelsk setter.

Picknick på is

Idag packade vi ryggsäcken med fika, tog spaden och sopkvasten och gick ner på isen. Det har frusit på ordentligt så isen är 5-10 cm tjock här nere. Vi skottade upp en egen hockeyrink och hade så roligt. Övriga isen var belagd med ett tunt lager snö så det var inte halt. Hundarna kunde få springa helt fritt. Dom var nog också jättelyckliga över utflykten.

Liam & Saga spelar och passar till varandra

Ibland är det tydligen svårt att hålla sig från "rinken" trots att man har hur mycket yta som helst att springa fritt på

Fikadags men Liam måste skjuta några skott först

Passade även på att ta med mig min apportjärpe (börjar se lite sliten ut nu stackarn). Den gick jag ut långt, långt med. Sedan skickade jag Figo att hämta den. Träningen i det var inte själva apporten, utan istället att gå rakt ut på kommando... långt ut. Känner att jag legat av mig med träning på sistone. Har jag gått i vinterdvala? Kanske det, men jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig an nu när apporten fungerar och vintern är här.
.

Bosco var mer än lovligt sugen på järpen

Vad Figo håller på med är oklart :o)))

Nu ska vi och uppvakta min pappa som fyller 72 år idag, sen blir det fredagsmys (som på reklamen i TV om ni har sett ;o) )

Tjusningen med Norrland

Nu känns det som om vintern kopplat sitt grepp om oss, i allafall här uppe i Norrland. På morgonen visade termometern -13 grader. Jag tänkte på det igår kväll när jag var ute med hundarna. Luften är hög och klar, det knarrar under skorna och man blåser ut små rökmoln likt ett ånglok där man går fram. Det är stjärnklart och en liten månskära lyser upp snön i mörkret. Lövträdens kala grenar är gnistrande vita och barrträden har börjat tyngas ner av snö som lagt sig som ett täcke över det gröna... och ändå finns det dom som undrar varför man väljer att bosätta sig i denna del av landet.

Dukat för fest

När man sitter på fikarast på jobbet brukar alla möjliga och omöjliga samtalsämnen dyka upp. Idag blev det prat om olika program som visades på TV Någon hade sett Grannfejden där en kanin rymt över på grannens gräsmatta och ställt till med konflikt grannarna emellan. Jag kunde då inte låta bli att berätta en händelse som mycket väl skulle kunna ligga till grund för en grannfejd. Denna handlade om Bosco när han var 1-2 år. Våra grannar några hus bort hade ställt till med fest och dukat middagen ute på altanen. Vår sluge vorsteh har kunskapen att öppna dörrar själv så han hade i ett obevakat ögonblick gjort just detta, öppnat vår altandörr och gått ut i trädgården.

Väl där ute kände han väl en härlig lukt av festmat som bara väntade på honom. När jag upptäckte att dörren stod öppen och att det saknades en hund skyndade jag mig ut, han kunde ju få syn på någon katt. Väl ute på vår altan hör jag milt sagt upprörda röster från deras altan. Strax därefter kommer Bosco springandes tillbaka i en väldans fart. Jag ska inte säga vad karln ropade åt hunden men vi får nog vara glada att Bosco hann undan innan grannen fick tag på honom. Han hade nämligen varit och försett sig med smakprov av det mesta som var framdukat.

Det var till att ligga lågt mot den grannen ett tag kan jag säga. Nu har han nog lämnat händelsen bakom sig, men jag undrar om Bosco någonsin kommer att bli förlåten av honom. Nåja, man kan inte bli omtyckt av alla, ibland får man nöja sig med att bara bli respekterad för den man är... och heter man Bosco får man nog vara mer än nöjd med detta ;o)

Hur man botar huvudvärk

Igår hade jag ett tryck i huvudet hela dagen. Så jag tog med mig hundarna på en lång kvällspromenad, -5 grader och stjärnklart, härligt! Ted måste ha varit sällskapssjuk för jag fick förhållningsregler att inte vara borta mer än en timme. Jag gick en 6 km runda- Norra runt, eller Björnrundan som en del även kallar den. Just för att det har synts björn där högst uppe på berget. Där det f.ö. inte heller är upplyst. Men björnarna har väl gått och sova, för vi såg då inga.

Vi gick i raskt tempo, jag först och hundarna bakom. Nu fungerade det riktigt bra, dom fick bara gå och nosa när jag bestämde det, sen in bakom igen. Det var så otroligt mycket folk i farten på byn. Det var både folk utan hund och folk med hund. Så jag fastnade både här och där för en pratstund. På ett ställe hade en irländsk setter valp rymt ut i mörkret. Men efter en hjälpande hand kom även den tillrätta. Så när jag tillslut kom hem innanför dörren såg jag hur länge jag egentligen varit borta. Oj! 2½ timme... men huvudvärken var som bortblåst :o)

Rätta in sig i ledet

Igår kväll när jag gick kvällspromenaden med hundarna provade jag ett nytt grepp. Först fick dom kissa av sig ordentligt, sedan kommenderade jag gå bakom. Bosco kan detta kommando så han la sig direkt i kölvattnet bakom mig. Figo däremot har inte detta begrepp i sin hjärna, ännu. Han fattade inte alls vad det var för tokigheter matte hade för sig. Gå bakom, då ser man ju inget av det som händer längre fram. Men ganska snabbt fick jag även honom att förstå vad det var jag ville. Det gick över förväntan, på flera plan. Figo lärde sig snabbt, Bosco hade svårt att vara kaxig mot mötande (svårt att vara dominant när man inte får bossa) och jag kände mig som värsta drottningen där längst fram. Det blev nog ganska krävande för så fick dom gå hela promenaden. Dom försökte sticka fram nosarna då och då, men det var bara att rätta in sig i ledet igen.

Snöbus

I dom lugnaste vattnen, Figo kan snabbt förvandlas...

...till ett snömonster

Snön yr där han flyger fram. Jag tror han är mer i luften än han nuddar marken

Vilket supergäng!

Liam har haft Björnliga- sammandrag av hockeymatcher. Väckarklockan ringde klockan sex, men strax innan var det fullt liv i huset. Bosco hade upptäckt en inkräktare som passerade på "hans" gångväg utanför vårt hus. Har man hört honom när han skäller sitt skarpa skall, så vet man att det inte är lätt att somna om efter det. Nåja, det var ju ändå snart dags...

...dags för en spännande dag med tre matcher. Tror ni inte dom gick och vann alla. Dom kämpade så otroligt bra alla i laget. Sista matchen var mest spännande då motståndarna inledde starkt och gjorde två snabba mål. Men det skulle inte få våra guldklimpar på fall, nejdå dom gav järnet och gick mot seger till slut.

Det var trötta men nöjda spelare som sjöng sin hejaramsa i omklädningsrummet när alla matcher var avklarade "RABE är laget som aldrig tappar taget, och tappar dom taget så kommer dom igen, vilket gäng, vilket gäng, vilket supergäng". Ja, jag säger då det, vilket supergäng!!!

Liam i vit-grön tröja närmast mål. Han kämpade som bara den

Liam kör alltid för fullt, aldrig stilla bara full fart när han är inne på isen

Trött, svettig och sååå lycklig

Lapphandskar

Lördag och hela familjen är ledig. Det brukar betyda sovmorgon, men inte idag. Det var högljudda barnröster som när det precis ljusnat kom och drog upp persiennerna i vårt sovrum: "KOLLA VAD DET SNÖAR!". Ja, det föll lapphandskar från himlen. Nåja, nu ljusnar det ju inte så tidigt längre, klockan var nästan åtta och vi brukar inte sova så särskilt mycket längre. Ted brukar beklaga sig över att förr när barnen var mindre, då ville man inget hellre än att få sova på morgonen. Men nu när barnen oftast sover lite längre och man faktiskt får sova på morgonen, då kan man inte sova ut. Nejdå, gluggarna öppnas tidigt vardag som helg. Ja, lite draghjälp har iaf jag av Figo, han är som värsta morgontuppen här hemma. Ut på morgonpromenad så fort som möjligt, sedan rapportering till matskålen för frukost. Sen försöka få igång den morgontrötta vorstehn. Så när alla vi andra vaknat till då är Figo så trött och nöjd att han själv går och lägger sig i nån vrå en stund till.

Soffmys

Igår kväll var det soffmys med popcorn hemma hos Nilssons... vi satt bänkade och fick se Tre kronor tvåla till Tjeckerna. Tror ni ljudnivån blir hög när Sverige gör mål? Liam hade klätt sig i sin träningströja han fått av idrottsklubben, en blå med tre gula kronor mitt fram. Till det hade han tillverkat en Sverigeflagga som han viftade med när det blev mål.

Ikväll blir det också soffmys, till Idol. Det ligger i Sagas intresse mer än hockeyn. För mig som mamma kunde det inte bli bättre, jag älskar spänningen i hockey men sitter gärna och kramas till underhållning av typen Idol också.

Vilket program hundarna föredrar vet jag faktiskt inte. Men igår parkerade Figo sig i min famn till första perioden i hockeyn. När han sen gick ner hade jag inom ett ögonblick helt plötsligt en vorsteh i knät. Någonting säger mig att dom fullkomligt struntar i vad som visas på dumburken, så länge dom får vara med och mysa.

Då var den här...

...snön alltså. Ja det har väl kommit några fjun tidigare men idag har det faktiskt snöat ganska ordentligt. Det var iaf ett rejält lager på min bil när jag skulle hem från jobbet. Men inte hade jag varken isskrapa eller sopborse i bilen. Man bor ju bara i den norra landsändan så ska det verkligen behövas ;o). Nä det är bäst att man ordnar det så fort som möjligt, för det var inte skönt att sopa av bilen med bara händerna och jackärmen (min röda jacka ser plötligt gråbrun ut). När jag kom hem mötte jag maken och äldsta sonen på väg till träning. Liam och grannpojken var och är fortfarande ute och skottar och åker tefat och bob. Jag tror dom skrapat ihop hela gatans snö in på vår infart.

Jag tog hundarna på en promenad. Jag har tänkt försöka göra ett seriöst försök och ta tag i Boscos fasoner vid möten med andra (han)hundar. Förr gjorde han utfall som värsta monstret. Nu kan vi passera på ex.vis en gångväg med effekten att Bosco morrar. Jag är redigt less på ofoget och nästa tjurighetsprojekt (efter apporten med Figo) blir nog detta. Två hundar träffade vi. En passerade vi och det gick bra, han blev bara lite stel och svansen förvandlades till skorpionvarianten men inget mer. Andra hunden är hans ärkerival Bosse. Dom är lika gamla och tyvärr hann dom råka i slagsmål när dom båda ännu var unghundar. Vid mötet kommenderade jag sitt till Bosco (och Figo som följer med i släptåg) och ställde mig lite framför som för att visa att det här tar jag hand om. Faktiskt så satt han kvar bakom mig lite pipandes (inte morrandes). Figo däremot han reste sig och gick fram några nyfikna steg med viftande svans. Men även han fick träda tillbaka bakom ledaren. När sen Bosse precis passerade "låtsades" jag jaga iväg dom... och tänk, dom gick sin väg!... ha, ha, ha

Grattis gubben min!

Grattis gubben min! Idag är det din dag. Eftersom du måste jobba får vi gratta dig till helgen istället. Teds present från familjen blir ett par nya långfärds- skridskor. Jag kan avslöja det eftersom det inte är någon hemlighet, han håller själv på att kolla runt på sportaffärer efter ett par som kan passa.

Har även varit på vårdcentralen, Saga hade en hörselkontroll idag. Då kikade jag Liam i halsen och tog ett halsprov, som visade det jag redan misstänkte: halsfluss. Eftersom han fortfarande har lite feber och fått ganska stor lymfkörtelpåverkan så jag bad en läkarkollega att skriva ut penicillin. Ibland behöver kroppen lite hjälp på traven att tillfriskna... det här var en sådan gång. Liam själv är väldigt glad över att ha fått medicin: "tjoho då kommer jag att kunna spela hockey i helgen!!!". Är det inte härligt med en sån entusiasm?

Positiv bieffekt

På morgonpromenaden tog jag med mig visselpipan. Tänkte att det kan behövas lite träning med den nu. Jag gick med hundarna brevid, Bosco kopplad och Figo okopplad. Sen släppte jag Figo fritt för att kunna blåsa ner honom på lite längre avstånd. När han sen var kanske 80-100 meter bort kom signalen. Jodå, det fungerade fortfarande. Jag började gå mot honom men det tog tvärstopp i kopplet. Jag vänder mig om för att säga åt Bosco men ser då till min stora förvåning att han satt sig ner på min signal. Där satt han nu stretandes och väntade på att bli löst från kommandot.

För längesen tränade vi sitt på signal med Bosco men någonstans på vägen gav vi nog upp. Kanske för att vi aldrig fick det trycket på honom att han stannade i riktiga fågelsituationer. Vi slutade med den signalen och Bosco verkade inte sakna den. Nu har han själv kopplat ihop innebörden av signalen när jag tränat Figo. Många visslingar har det blivit och många gånger har jag haft Bosco med mig, men aldrig har jag brytt mig om att signalen även ska gälla Bosco. Det kan man kalla positiv bieffekt av träning.

Bakom lås och bom

Idag händer det sannerligen inte mycket på hundfronten. Egentligen inte något av värde att berätta om här i allafall. Hundarna har vilat sig ute i hundgården. Kanske det blir lite linförighetsträning och kontaktövningar vid promenaden. Mycket mer blir det nog inte.

Bakom lås och bom i hundgården

Åh matte, säg att det är mig du ska hämta

Aooo, så lycklig man kan bli

Ett slags kurragömma

Bara för den roliga sakens skull tog jag fram en rådjursklöv som jag sedan har gömt i huset. Gissa om det var fart på Bosco? Han sökte skånken som det gällde liv och död. Även Figo fick prova på att apportera klöven. Det var väl inte så han brann av liv och lust. Han hämtade den enbart för att det är hans skyldighet att göra det när jag ber honom om det. Men han gjorde det helt korrekt och jag är nöjd med dom båda. Det var en rolig lek detta, som ett slagt kurragömma fast för hundarna.

Figo bekantar sig med sitt nya "apportobjekt"

Jajamensan, här har ni årets kortdrivare ;o)

Bosco håller ett fast grepp, han vill inte bli av med klöven

Varm som en kanin

Idag är jag hemma från jobbet med Liam som fortfarande har feber. Han har troligtvis halsfluss men har lite mindre ont i halsen idag, så han läker nog ut infektionen själv. Det är alltid bättre om kroppen kan ta hand om det än att äta en massa antibiotika. Barn är förunderliga, trots hög feber kan dom vara på benen när en annan skulle ligga till sängs helt utslagen. Nu kändes Liam inte lika varm på förmiddagen, kanske det vänder idag. Men så kom han till mig nyss och sa "känn mamma, nu börjar jag bli varm som en kanin igen". Så söt, tänk vad en ynka bokstav i mitten kan göra stor skillnad.

Jag har passat på att baka bullar. Det kan hända att det släpps en och annan hundfis här hemma i kväll. Figo är nämligen svag för det mesta som kan tänkas vara ätbart, även bullar. Han hann väl äta några nybakade innan han blev tagen på bar gärning... och det ska jag säga, det är inte första gången det händer. En gång åt han en halv plåt! Men jag hoppas att detta var sista gången han vågar sig på liknande tjuvaktigheter.

Tillsammans i skogen

Idag har vi varit ute i skogen tillsammans, jag, Ted och hundarna. Det börjar mörkna redan vid tre-tiden så det gäller att ta vara på de få ljusa timmar som bjuds. Förutom frisk luft och promenad för husse och matte blev det apport och släpspår för de fyrfota vännerna. Jag drog två spår åt Bosco, det första var alldelens för lätt. Jag måste ha fått hjärnsläpp för svårighetsgraden skulle nästan ha passat Figo. Andra spåret drog jag ganska klurigt. Både sick sack och tvära vändningar en bra bit in i skogen. Det blev bättre anpassat för "stövarn" som tråcklade sig fram till målet galant. Vilken lycka han utstrålade. Bosco älskar verkligen detta, synd bara att han är så hård i munnen.

För Figos del blev det apportsök. Lite svårt första biten kanske, tills han taggade ner och började söka ordentligt. Han går som skjuten ur en kanon och blir då lätt lite för övertänd. När han sprungit en bit kommer uppgiften ikapp honom och han börjar vädra mot vinden. Även han kom tillbaka så stolt. Se bara på bilderna här nedan.

Fin-fin ögonkontakt...

...och full fart framåt vid apportkommandot!

Vem är gladast?

Åh min stjärna! Superlativen flödar

...och så avslutet: loss

Bosco väntar på att få börja arbeta

Här luktar det gott... spår apport!

Är det redan klart, jag som tyckte att det roliga just började. Nja, jag kanske behåller den här för mig själv en stund till